Vem tar på sig ansvaret när läkaren blir sjuk…

 

ett öppet brev till Ia Staaf, Verksamhetschef, Alby Vårdcentral; och Stefan Kallström Jansson, SLSO Chefläkare med “ansvar” för patientsäkerhet.  Läs >>>

Chefläkaren Annelie Bergens: ‘JAG SKA KOMMA OCH BRÅKA MED DIG, GUBBDJÄVEL!’

Det är helt klart att chefläkaren Annelie Bergens inte är glad över att man öppet skriver om det som man har varit med om i vården, och att hon inte vill att hon ska ställas till svars för sin inblandning.

Visst hade Thomas Paine rätt, när hon kring 1800 påpekade att hon som horar sin sinnesdygd för att prenumerera som sin yrkesetik sådant som hon inte själv tror på blir också ett instrument för andra brott.

Se bara på Chefläkaren Annelie Bergens vars karriär som chefläkare tog en liten vändning med lögner och manipulationer som ledde till att hon lite senare kände att det var nödvändigt att förstöra SLSO dokument, så att dessa inte skulle komma fram… Och när en sjuk stackare som var hennes offer inte ger upp, ja… Då tar chefläkaren till hot om direkt våld…

Var ska det sluta, Annelie?

Läs mera om Annelie här >>

Eller fortsätt nedåt för att läsä vad det handlade om.

Blogget läses uppifrån och ner – Börja här:

Jag kom till Sverige i november 2001. Jag hade fram till den 11 september 2001 bott och arbetat i New York. Men efter terrordåden då jag, som hundratusentals andra, blev av med jobbet på Nedre Manhattan, så blev det klart att jag inte längre hade råd att leva där. Genom några kontakter fick jag ett jobb i Sverige och så flyttade jag hit.

Min medicinska bakgrund är, att jag hade fram till dess varit så gott som fullt frisk. När jag kom till Sverige, så hade jag ett par små saker att ta upp med en läkare: Jag hade en gång i livet bott i ett varmare klimat, och har sedan dess haft en latent svampinfektion som brukar blåsa upp då och då när jag blir förkyld eller sjuk. Strax efter ankomsten till Sverige slog den till, och jag fick öppna sår på händerna. Jag fick ringa läkare för att få kräm för det

Annars har jag alltid betraktat mig som fullt frisk, och annat än årliga hälsokontroller, har jag behövt se en läkare kanske bara en gång var femte år.

Så blev jag sjuk

I Sverige levde jag ett aktivt och friskt liv, som jag har gjort hela mitt liv.  Jag cyklade, simmade, sprang.  Då jag kom från en mångmiljonstad uppskattade jag verkligen naturen runt Stockholm, och tillbringade hela dagar i skogarna med min kamera.   Våren 2005 upptäckte jag naturen kring Bornsjön, och kom att tillbringa nästan all min fritid där.  Redan i Maj 2005 fick jag ett runt, mörkrött utslag som var ca 10 cm i diameter i vaden.  Tänkte det var kanske överkänslighet mot insektsbett, och brydde mig inte mycket om det.

Senare, när jag fick veta att det finns någonting som heter borrelia i Sverige, fick jag också reda på att stränderna kring Bornsjön är ett av de värst borreliadrabbade områden i Sverige.

Jag minns att utslaget var kvar när vi badade i midsommar 2005.  Jag blev lite småkrasslig lite senare på sommaren, men lät det inte störa mig.  Mot slutet av sommaren var jag i en olycka med min cykel, och slog mitt huvud mycket hårt, och skadade min ryggrad och nacke.

Först, kanske tack vare att jag hade förhållandevis bra muskulatur kring skadorna, trodde jag inte att det var så illa som det senare skulle visa sig att det var.   I och med att jag brukade leva ett aktivt liv där man får utstå ett och annat slag, gjorde som jag brukar, och tyckte jag kan låta smällarna jag fått läka sig utan att behöva besvära en läkare med dem.

På vintern blev jag snabbt sämre, och i februari 2006 var jag så dålig att det hade blivit helt klart att jag behövde läkarvård.

[En länk att lägga till: så här gick olyckan till och där jag beskriver mina skador, och sjukdomsförloppet.]

Alby Vårdcentral

Jag ringde Alby Vårdcentral och fick en tid hos Verksamhetschefen, Dr Lena Marknäs. Hon skickade iväg mig till blodprov utan att ens titta på mina skador. Jag blev tillsagd att jag skulle gå hem och vänta och Marknäs skulle ringa mig. Veckorna gick, och hon ringde aldrig.
När jag sedan kontaktade Alby Vårdcentral, och försökte se en annan läkare, vägrade både Sven-Olof Thorell och Akif Celep att se mig pga. Marknäs.

Läs mer: - Läkarbesöket hos Dr Lena Marknäs > - Jag blev sämre medan jag väntade > - Försöker få tid hos Dr Sven-Olof Thorell > - Försöker få tid hos Dr Akif Celep >

Då läkarna på Alby Vårdcentral vägrade att se mig, ringde jag Stockholms Läns Sjukvårdsområde (SLSO), och kom I kontakt med Närvårdschefen Stefan Kallström-Jansson, Lena Marknäs chef.  Jag talade om hur jag på grund av Lena Marknäs inte tilläts på vårdcentralen, och Stefan föreslog att jag skulle istället ta mig till Hallunda vårdcentral.  Han lovade också att ta itu med Lena Marknäs.

Det är inte alltid så enkelt som man skulle tro

Men jag kommer inte in på Hallunda vårdcentral heller.  Då ringer jag Stefan Kallström-Jansson på SLSO, och ber att Stefan skulle ringa mig, eftersom jag fortfarande inte kommer in hos en läkare.  Men Stefan, som redan har pratat med lena Marknäs låter någon annan ringa upp mig och tala om för mig att jag inte är välkommen att ringa honom.

Jag sa till kvinnan som ringde, att om jag inte under dagens lopp kommer att få veta att det finns en läkare någonstans som jag kan beställa tid hos, så kommer han att få förklara det till tidningarna.  Hotet fungerade – det tog bara några minuter och så ringde Stefan från sin mobil och talade om för mig att han nu har pratat med Britta Sundel på Hallunda Vårdcentral och de ska tillåta att jag listar mig där.

Sen tog det ytterligare några veckor att faktiskt komma in på Hallunda vårdcentral, men till slut fick jag en besökstid hos Ahmet Sirco på Hallunda vårdcentral.  Efter att jag hade försökt att komma till läkare sedan Mars, skulle jag äntligen få läkarvård den 17 Maj, 2006.  Eller så trodde jag.

Bråkar man, så är man galen

När jag kommer till Dr Ahmet Sirco på Hallunda vårdcentral, så har dessvärre Stefan Kallström-Jansson redan lämnat hälsningar från Lena Marknäs, med klara instruktioner.  Dr Sirco knappt hälsade på mig innan han förklarade: ”Nu är det så här – Lena Marknäs har varit läkare i tjugo år.  Hon är en mycket bra läkare, och om du har problem med henne so betyder det att du har mentala problem.”

Vad ska man säga till det?  Jag lotsades som om jag var hos en läkare. Jag hade haft vansinnigt ont i magen under veckorna jag hade försökt att komma till läkare, så jag frågade honom om han tänker undersöka mig eller inte.  Motvilligt började Sirco klämma på mage på mig, och skrek till när jag inte var avslappnad nog för honom.  När jag efter behandlingen försökte säga någonting om smärtan som strålar från min nacke och ner till handleden, så skakade Sirco på huvudet ”Det är allt bara i ditt huvud.”

Det måste vara en riktigt svår sinnessjuka som jag i sådant fall lider av, eftersom nackskadan t.o.m. syns på röntgenbilder som äntligen togs två år senare.

Nu, i och med att det hade gått nästan två månader, började jag helt spontant känna mig lite bättre. Jag gav helt enkelt upp att försöka att få komma till en läkare.  Under några sommarmånader kände jag mig nästan fullt frisk, och till och med började jobba igen. Hoppades jag aldrig skulle behöva se en läkare igen.  Men när vintern sedan kom, då blev ja ännu sämre än jag hade varit året innan, och jag kom att ha så ont, och bli så desperat jag till och med fick vända mig till Lena Marknäs vårdcentral igen i hopp om att få hjälp.

Hoppas kan man alltid.

Tillbaka till Alby

Många saker bidrog till att jag fick nästan en semester från att ha ont under sommaren och tidiga hösten 2006. Ny i efterhjand tror jag att de avgörande var att jag för olika skäl fick tre antibiotikakur under tiden.  Eftersom det togs ett positivt borreliaprov på Alby vårdcentral, så beställde jag Erytromycin från utlandet under tiden då jag inte fick komma till en läkare.  Senare på sommaren och hösten fick också jag ta Doxycyclin vid två infektioner, den ena skrevs på Huddinge sjukhus, den andra av en tandläkare. Jag trodde att nu hade jag lämnat allt som hade hänt bakom mig.  Jag började simma och cyckla igen, och till hösten kunde jag återgå till arbetet.

På hösten kom besvären tillbaka. När vintern närmade sig, hade ja inget val än att börja söka mig till läkare igen. En privatläkare sa till mig att jag hade en inflammation I ryggen, och gav mig ett recept på diclofenac som enligt honom skulle I bara två veckor ta hand om den.

Jag trodde på det han sagt, även om jag tyckte det var märkligt att han hade inte heller ens tittat på min rygg. När det två veckorna med medicin sedan nästan hade gått och jag hade fortfarande lika ont, tänkte jag att det kanske behövs diclofenac för ett par veckor till. Jag hade ju gått, tänkte jag, ett år med inflammationen utan att få vård. Det verkar väl rimligt att man då kanske skulle behöva en lite längre kur för att läkas.

Jag ringde Alby vårdcentral, och förklarade vad jag behövde: Jag talade om för Tomas Al Banna att jag nu hade tagit diclofenac för två veckor, och att medicinen inte hade hunnit verka än. Jag sa att jag behövde ett recept till, och förklarade att det är för att undvika ett avbrott i behandlingen som jag nu ville ha ett recept med diclofenac så snart som möjligt.

Det borde de väl klara av även på Alby vårdcentral. Och så kom jag dit igen.

medicinen nekades

 

 

 

 

 

 

Men igen ingriper Lena Marknäs, och ser till att jag inte får den anti-inflammatoriska medicinen som jag kom för att få recept för, och det togs inga inflammationsprover heller trots att jag klagade om svåra och mycket smärtsamma inflammationer som hade pågått i över ett år.  Detta antagligen för att Lena marknäs hade  ljugit och sagt när jag klagade p[ henne som min läkare att det är ingenting fel med mig, och att ge mig medicin eller komma med en diagnos skulle leda till att det skulle komma fram att hon hade ljugit.  Jag har sedan också i processen lärt att vissa landstingskärringar är, riktigt hänsynslösa fittor och detta kan likaväl varit en anledning att det var helt förgäves som jag väntade mig att få vård i Alby Vårdcentral under Lena Marknäs styre.     Det var först ett år senare som man faktiskt tittade på mig och först då kom sanningen om att det inte bara var inflammationer utom en svår nack- och ryggskada som man hade hade vägrat att undersöka och ge vård för.

Jag besöker alltså Tomas Al Banna, som lyder under Lena Marknäs, på Alby Vårdcentral. Jag hade varit mycket tydlig när jag beställde tiden för besöket och sa att det jag behövde var ett recept för att fortsätta en redan påbörjat anti-inflammatorisk kur. Jag visade honom att inflammationerna från min rygg hade nu spridit till mina händer, som var så  illa däran att Al Banna tyckte jag ‘måste ha slagit dem’ (lyssna), trots det, lydde Al Banna Marknäs order och tog bort mina anti-inflammatoriska mediciner (Diclofenac) utan att ens ha tagit ett enda blodprov för att kontrollera inflammationerna.

Medan tiden gick, så började jag ha mer och mer ont, och då ringde jag Al Banna och påminde honom om att jag inte hade fått medicinen, att jag hade mycket ont, och att jag behövde hjälp.

När jag ringde och begärde ett nytt recept på Diclofenac, sa Al Banna att istället för 50mg som jag hade fått från privatläkaren, skulle han nu skriva mig 400 mg istället. När jag sedan kom och hämtade receptet på receptionen, såg jag att han hade bytt ut receptet på Diclofenac 50mg mot Bupren 400mg.

Bupren 400mg, förresten, är ett annat namn för Ipren 400mg, samma läkemedel och samma styrka som jag själv skulle kunnat kunnat köpa receptfritt på apoteket.  Enda skillnaden är att Al-Banna horade 150kr av mina pengar till Alby vårdcentral genom att tvinga mig att betala for en helt meningslös recept.

Och då blev det så, att jag blev sämre och sämre mycket snabbt, men Al-Banna vägrade att se mig. När jag försökte att prate med honom, så sa han gång efter gång att eftersom det är inflammationer i ryggen, är det inte läkare utom sjukgymnast som ska ta hand om det  (lyssna).  Inflammationer i händerna nämndes aldrig mer efter första besöket.  Dels för att Al Banna inte ville prata om dem, och dels för att jag under tiden fick så obeskrivliga smärtor i ryggen, att jag inte kunde tänka på någonting annat .Vid slutet av april 2007 när jag var som värst, ringde jag vårdcentralen då  jag låg på golvet i vardagsrummet med nacken låst och kunde inte komma upp eller vända på huvudet. Trots det fick jag inte komma till vårdcentralen, och Al Banna ringde mig inte ens när jag lämnade ett meddelande i växeln och talade om att jag behövde hjälp. Gång på gång försökte jag få hjälp, men Al Banna var mycket tydlig på att jag inte kan få det på vårdcentralen.

Ryggen var som värst under tiden då jag försökte att få hjälp av Tomas Al Banna.  Det kulminerade den 30 maj 2007, och det var under veckorna som ledde dit, som det lugna beslutet växte fram, att om jag inte finner någon annan lättnad av de stadigt förvärrande smärtorna, så kommer jag att ta mitt liv.  Jag har visst haft ont sedan dess då och då, men aldrig, aldrig som de nätterna – som jag fortfarande kan inte glömma, och som jag inte klarar av att tänka på.  Bara tanken på dessa vårmånader 2007 får mig att rysa.  Jag hade så ont att jag förmådde mig varken att bli hopplös eller arg – enda som jag kunde tänka på var att jag måste på något vis få slut på smärtan.

Jag har nu lärt mig, att när man en gång har öppnat dörren för döden, så har man döden som ständigt kompanjon.   Det är en dörr som inte går att stänga igen.

Jag har senare fått lära mig sambandet mellan borreliainfektion och inflammationerna.  Inflammationerna förekommer lite varstans i kroppen, men framför allt nacken, ryggen, hela vänstra kroppshalvan, och de delar av kroppen som jag har någon gång skadat eller som är något slitna. Till att börja med drabbade de värst min rygg som jag hade precis skadat i olyckan.  Detta skapade en perfekt storm som fick mig att ha obeskrivligt ont. Mer ome detta, och vad som hände med mig och min hälsa under dessa fyra år ska jag ta upp senare.

Sjukvårdsdirektören är idel öra

 

Och så blev det, att medan min vårdcentral inte ville ha med mig att göra annat än att min läkare nekade mig anti-inflammatoriska mediciner, så spred mina inflammationer från rygg till händer, och sedan jag fick en fredag tas in på Karolinska sjukhuset i Huddinge med hög feber och inflammationer i buken.

När jag kom hem, trodde jag att nu borde man äntligen kunna få ordning i det som har hänt med min vård.  Det hade  ju varit så, att när jag hade tidigare protesterad mot att Lena Marknäs hade inget gjort för mig, så hade Marknäs ljugit och sagt till alla som frågade, att hon har visst noggrant undersökt mig, och att jag är sinnessjuk så man ska inte bry sig om jag påstår någonting annat.

Även om jag absolut inte tänker acceptera hur landstingspersonalen agerade i den situationen, så har jag en viss förståelse för att man trodde på det som Marknäs sa.   Om det är en läkare som säger att patienten är sinnessjuk, och patienten säger att det är läkaren som ljuger om detta, så förstår jag att det är läkaren man tror på.  Det skulle jag gjort.

Men nu, när jag hade varit på sjukhuset, borde läkarna på Karolinska sjukhuset kunna intyga att jag faktiskt hade varit sjuk.

Det var därför jag ringde till sjukvårdsdirektören Mikael Ohrling.  Jag tänkte att nu kommer man äntligen att tro på mig.  Jag var säker på att han skulle återställa min tillgång till vård, och att jag skulle exculperas, och renas av Marknäs smutskastning.

Ohrling lyssnade på mig när jag talade om hur jag hade behandlats av Lena Marknäs och Stefan Kallström-Jansson.  Ja uttryckte min opinion om hur jag tyckte det var märkligt att närvårdsdirektören går med på att en distriktsläkare utestänger en patient från vården.  Jag sa till och med att jag var öppen för möjlighet att det som Marknäs gick runt och sa om mig kanske var sant – men om jag nu var så sinnessjuk att jag bara trodde att jag led av fruktansvärda smärtor – borde jag inte i så fall få hjälp för "sinnessjukan".  Istället för att stängas ut från vården, och ha läkare vägra att se mig?

Äntligen var det någon som lyssnade på mig.  Nu skulle väl allt bli bra igen.

Trodde jag…

Det är nämligen så här.  SLSO cheferna trodde på mig, och de visste att jag talade sanningen.  Men de skulle aldrig kunna medge att de hade låtit det pågå i över ett år, och att närvårdschefen som jag hade vänt mig till för att få hjälp mot trakasserierna var delaktig.  Det skulle nekas till varje pris!

Då jag inte hade gett mig än, så var uppenbart att jag även i fortsättning skulle föra ett himla liv om hur jag hade behandlats.   Men Mikael Ohrling visste vad som ska göras.  Om man inte kan tysta mig, då kan man i stället se till att ingen vill lyssna på mig.  Där på Folkungagatan hade Mikael en chefläkare som var precis så oetisk och hänsynslös som det skulle behövas för att krossa en patient som insisterade på att någon ska lyssna på hur han hade under ett års tid trakasserats av SLSO.

Två timmar efter att jag hade pratat med Mikael Ohrling, så ringde min telefon.  Det var Annelie Bergens, chefläkare med ansvar för patientsäkerheten som ringde.

Annelie Bergens är ute och phiskar

Ett par timmar efter att jag hade pratat med Mikael Ohrling, ringde SLSO chefläkare med ansvar för patientsäkerhet, Annelie Bergens, mig.  Hon ville höra precis allt som hade hänt.  Jag förklarade hur jag hade redan sagt allt jag hade att säga till Mikael Ohrling, och det var nu vatten under bron.  Jag föreslog att vi istället kunde prata om min framtida vård.

Men det ville Annelie inte varken höra eller prata om.  Hon ville veta precis allt som jag hade att säga om det som hade hänt.  Jag berättade vad Annelie ville veta, och redan då var jag lite fundersam över hennes inställning och vissa saker hon sa.

Det skulle senare visa sig att känslan var rätt.  Annelie Bergens hade inte en tanke på att rätta till saker, eller hjälpa mig att få vård. Hon var ute efter att mjölka mig på information som hon skulle kunna använda för att diskreditera mig om jag skulle försöka att ta ärendet vidare.

’Vi välkomnar ju utredningen’, sa hon.  Sen avslutade hon samtalet med ’Jag hoppas att vi har nu återställd ditt förtroende för landstinget.’

En enkel fråga…

När jag pratade med Mikael Ohrling, frågade jag honom om han skulle kunna hjälpa mig med en sak som jag först ville höra innan jag skulle ta ärendet vidare.

Med tanke på hur allting hade eskalerats sedan Lena Marknäs och Stefan Kallström-Jansson hade pratats vid, och hur varenda kontakt jag hade haft med SLSO personal under ett års tid hade blivit sur så fort personen i fråga hade pratat Med Lena Marknäs, ville jag höra vad det är Marknäs säger om mig.  Vad var alltså det som Lena Marknäs sa till Stefan Kallström-Jansson när han pratade med henne, och som gjorde att Kallström-Jansson därefter vägrade att hjälpa mig och vägrade och till och med att prata med mig?

Mikael Ohrling sa att jag visst har rätt att få svaret, men att jag måste frågan genom patientnämnden.  När Stefan sedan vägrade att samarbeta med mig och med patientnämnden i den här frågan, försökte jag att nå Mikael Ohrling, men då vägrade han att ta emot mina samtal.

Det här med att man lovar dem som ringer vad som helst men inte direkt, utan med hänvisning till ett byråkratiskt svart hål som man måste skriftligen kontakta, är en beprövad SLSO metod.  Ohrling, som aldrig hade en tanke på att hjälpa mig, räknade med att SLSO kan lätt trötta ut en sjuk människa genom att motarbeta dem ad infinti, tills de orkar inte mer.

Precis hur det går till, kan ni läsa under länken:

Hur Stefan Kallström-Jansson manipulerade Patientnämnden >>>

Vad har patienämndens ordförande att säga till om det >>>

Parodi av en Process

Det kan se ut som om det var två personer som är inblandade – Lena Marknäs och Stefan Kallström-Jansson

I själva verket – enligt Landstingsbureaukratin – är de faktiskt tre: distriktsläkaren Lena Marknäs; hennes chef, verksamhetschefen Lena Marknäs, och till slut verksamhetschefens chef, närvårdschefen Stefan Kallström-Jansson.

Trots att jag anklagade både Stefan och Lena när jag pratade med Mikael Ohrling och Annelie Bergens, så blev det Stefan och Lena som fick utreda detta.  Enligt vad SLSO själv påstår – så gick det till så här:

Närvårdschefen Stefan Kallström-Jansson kontaktade verksamhetschefen Lena Marknäs och framförde mina klagomål mot distriktsläkaren Lena Marknäs.    Efter att ha granskat Distriktsläkaren Lena Marknäs, beslöt verksamhetschefen Lena Marknäs att distriktsläkaren inte begått några fel. Och därmed hade inga fel begåtts.

Enligt Stefan är det nämligen ett ärende mellan Lena marknäs och Lena Marknäs, som angår ingen annan inom SLSO. Det här är inte ett skämt.  Så här har Stefan Kallström-Jansson i ett inspelat samtal förklarat att det verkligen har gått till.

I verklighet är det ju klart att det inte gick till som Stefan säger, men han ska ju till varje pris neka sin inblandning, och det där var det bästa lögn han kunde komma på.  Till och med dåvarande Chefläkare har bekräftat att Stefan ljuger när han påstår att han inte har varit inblandat annat än att han har "framfört mina åsikter" om vården till Lena Marknäs, och att ärendet sedan diskuterades överhuvudtaget inte.’

Strax efter att ha granskat sig själv ”slutade” Lena Marknäs som verksamhetschef på Alby Vårdcentral trots att hon ”inte hade begått några fel. ”

När Alby vårdcentral då hade en ny verksamhetschef, Helena Josefsson, försökte jag komma i kontakt med henne, eftersom nu skulle jag ha möjlighet att ha en SLSO tjänsteman som inte var personligen anklagad att titta på saken.   Jag kom överens med biträdande verksamhetschef på Alby Vårdcentral, Ia Staaf, att vi tre skulle mötas på Alby Vårdcentral där jag skulle få säga min mening, och dessutom skulle jag i båda verksamhetschefernas närvaro få fråga Dr Tomas Al Banna om oklarheter med min vård.

Innan mötet blev av, fick jag ett brev från Staaf där hon med hänvisning till Annelie Bergens informerade mig om att mötet hade blivit inställd, och att Josefson inte heller skulle i framtiden ‘ha tid’ att prata med mig.

Den där Annelie…

Annelie Bergens slår till

Nu tar jag här upp först och främst händelserna som förhåller sig till Annelie Bergens.  De samtal som jag nämner med Distriktsläkaren Ahmet Sirco på Hallunda Vårdcentral, och med Verksamhetschefen Britta Sundel på Hallunda Vårdcentral kommer jag att ta upp I detalj lite senare.

Jag hade precis kommit från sjukhuset, och hade pratat med Mikael Ohrling och Annelie Bergens om hur jag hade behandlats på vårdcentra under de 14 månader till ledde till att jag togs in på Karolinska. Jag hade inte förstått vad det var för människor jag hade att göra med, och – naivt – trodde jag, att SLSO och jag hade gemensamma intressen i att ta reda på vad som hade gjort att allt hade blivit så fruktansvärd fel.

När jag då läste i lokaltidningen om en läkare på Hallunda vårdcentral som hade sprungit amok på vänterummet och jagat sjuka människor och slagit dem med en käpp, så kom jag att tänka på hur störande jag hade tyckt att min läkare hade betett sig när jag försökte få hjälp på Hallunda, och därför tyckte jag att jag borde informera verksamhetschefen på Hallunda om detta. Jag ringde upp henne, och vi kom överens om att vi skulle ses om några dagar.

När jag mötte med Britta Sundel, så blev det ganska snabbt klart att någon ärlig diskussion med henne bör jag inte vänta mig. Britta är inte är inte sådär jättesmart, och så började hon ljuga rakt i ansiktet på mig till och med om saker som jag hade varit med om! Dessutom genom att upprepa några saker som Annelie Bergens hade sagt till mig, så förstod jag snart att Annelie Bergens hade talat om för henne hur det här mötet ska gå till, och vad Brittan ska säga till mig. Dessutom, genom att resa mig från där jag satt, och titta på skärmen på hennes dator, kunde jag se att Brittan satt där och ljög rakt i ansiktet på mig om mina journaler, och att hon hade brutit mot personuppgiftslagen när hon tidigare hade undanhållit mig dessa.

Även då jag förstod att hon ljuger, så tänkte jag att som verksamhetschef ska hon väl åtminstone ha något intresse med patientsäkerheten på sin vårdcentral, även om hon försöka att slingra ifrån sig ansvaret om det som hade hänt mig. Och så sa jag till henne det som jag hade kommit dit att säga. Jag sa att hon inte behöver svara mig, och att vi aldrig mera behöver ta upp det som jag säger*), men att jag anser att det är viktigt att hon som verksamhetschef får veta detta: Jag har arbetat som nattklubbchef i Kalifornien, och jag är ganska van att känna igen när någon av mina anställda har narkotikaproblem. Sådana extrema humörsvängningar som jag hade vittnat hos min läkare på Hallunda vårdcentral, har jag annars bara sett hos narkotikamissbrukare.

Jag kunde riktigt se hur Brittans ansikte lyste upp, för nu hade jag gett henne precis det som Annelie Bergens hade beställd – Skit som hon kan klistra på mig, och därmed vara säker på att vem jag än vänder mig till i Sverige kommer aldrig att ta mig på allvar.

När jag sedan sökte mig till läkare nästa gång, så hade Annelie Bergens förberett allting. Det tog en tid, då jag bollades från läkare till läkare på Storvretens Vårdcentral, när den ena efter den andra inte ville se mig, och det skylldes först på semestrar och därefter på listningar som hade blivit borttappade under semestern. Kanske ville Dr Roger Lundström inte göra Anneli Bergens skitjobb, men det fanns inte en sätt I världen att få tid hos honom trotts att han var min läkare.  Till slut hittade man en läkarkandidat, Daniel Andersson,  som fick göra det.

Och det var alltså han som på Annelie Bergens uppdrag fick stämpla mig som en narkoman.

---

*) Jag har under alla dessa år hållit mitt ord, och jag har aldrig nämnd det som jag sa till Britta Sundel till någon.  Dels för att det ät viktigt för mig att jag kan se mig själv som en person som man kan lita på, och dels för att jag har ju i mitt eget arbete sett, hur svårt det här med frågorna kring beroendeproblem på arbetsplatsen är.   Men eftersom Britta Sundel har själv skvallrat om det jag sa, och Annelie Bergens har valt att vända mina ord mot mig, och använda sjukvårdsorganisationen att sprida och dokumentera sina lögner, det ända självförsvaret jag har kvar är att tala om precis hur det gick till.

 

Varför går det så sakta

I och med att det på vintertiden ofta går ett par månader mellan posterna, så ska jag försöka att förklara mig lite.  Nack- och ryggskadan i sambad med infektionen som jag lider av gör att det åtminstone under vinterhalvåret är ibland en fysisk omöjlighet att sitta framför datorn och skriva.

Så har det  i alla fall varit under åren 2006-2008.  Nu har det uppenbarligen skett en helt spontant läkning med ryggen.  Och även om bucklan finns kvar i nacken, så har det inte hänt sedan sensommaren 2006 att diskarna faktiskt skulle skjuta in i ryggmärgen eller vad det nu är som gör att det känns som om en kniv stacks in i nacken.

Det sprider dock fortfarande spänningshuvudvärk ut från nacken, och i och med infektionen amplifieras de aktuella skelettskadorna, so att jag har så gott som ständig huvudvärk bak i huvudet.  Värre är dock att varje år från oktober till mars lider jag av svåra migränhuvudverk, ögonmigrän och illamående.  Jag vet inte om dessa beror på infektionen, nacken, eller om det är pga. att jag slog huvudet mycket hårt i olyckan som skedde 2005.   Förmodligen lite av alla.  Antibiotikan som jag tog i oktober-november hjälpte iaf, men efter julen belv det sedan värre igen.

Här är min sömn- och migränkarta från en tiodagarsperiod i februari, numrerade raden 0-24 markerar tiden på dygnet:

Blått markerar när jag sover eller  mår så illa att jag måste lägga mig ner och åtminstone försöka att sova.  De röda blixtarna är när jag försöker att vara uppe trots migränhuvudvärk.  Under dessa tio dagar i februari spydde jag tydligen inte en enda gång.  Det gör jag mycket sällan.

De få omarkerade timmar utöver dessa är alltså tiden som blir kvar att städa min lägenhet, tvätta, äta, diska och göra vad man måste för att trots allt kunna skapa mig ett människovärdigt liv.  Dessutom måste jag ju se till att jag betalar hyran och har pengar att handla mat trots att jag inte har möjlighet att bli sjukskriven.  Det blir alltså inte mycket tid över att skriva.

Det som är märkligt, och som händer sytematiskt år efter år, är att migränen försvinner någon gång under februari-mars lika oväntat som det började, och under sommarmånaderna har jag bara några få anfall som går över när jag lyckas somna.  Bortsett från migränen, finns andra problem kvar även under sommaren, men såvida mina leder inte är alltför inflammerade, så kan jag oftast fungera ganska normalt.

Det är alltså därför det tar lite tid för det här blogget.

Ändå får jag tiotals besökare varje dag, vilket jag förstår är en mycket bra statistik för en blogg som uppdateras så pass sällan, och som jag dessutom inte har gjort någon publicitet ännu.    För mig är det, liksom de e-post som jag har fått, ett tecken på att jag inte är ensam om att vara offer för SLSO, och att det är viktigt att jag fortsätter detta arbete, även om det tidvis känns svårt.

Att jag trots allt fortsätter att skriva, det är DIN förtjänst som läser detta.  Jag kan ju se att du har besökt blogget idag, och vetskapen om det uppmuntrar mig att fortsätta.  Tack!

——————-

Ibland när jag är för dålig för att sitta uppe och skriva, så beroende på hur mycket jag orkar, så kan jag skicka små rapport om hur jag mår från min telefon.  Även om de inte är direkt skrivna allmänheten, utom bör snarare ses som privata minneslappar om min hälsa, har jag valt att göra flesta av dem tillgängliga. Alla som vill kan se dem på

http://slso.wordpress.com

Titta! Landstinghoran har varit här och kollat upp sin kompis ;)

Vad handlar det här egentligen om…. Ja, det handlar om att

Det är mycket viktigt att människor som i sina kontakter med hälso- och sjukvården lämnar ifrån sig känsliga personuppgifter om sin hälsa kan vara trygga i förvissningen om att uppgifterna hanteras på ett lagligt sätt,

Som datainspektionens jurist  Patrik Sundström har sagt i en av datainspektionens pressmeddelanden.  Ändå är det just Patrik Sundström som bevisligen, och med skriftligen uttryckt kännedom on att lagbrott har begåtts, har get SLSO fria händer att sprida bl.a. patienternas brev och journaler.

Läs hela historien om Datainspektionen om några dagar.  Först måste jag nämligen skriva upp allt som hände på Hallunda Vårdcentral, och hur jag anmälde detta till Datainspektionen, och vad Chefläkaren Annelie Bergens gjorde för att få landstingshororna hos Datainspektionen att skita i att utreda det som hade hänt.

Länken aktiveras nästa fredag.

Eftersom man nu i nära framtid kommer att publicera flera artiklar som handlar diverse Landstingshoror som Bl.a. Chefläkaren Annelie Bergens  och  sjukvårdsdirektören Mikael Ohrling utnyttjar när de trakasserar sjuka människor, så kommer jag jag också att redan nu ta en smygpremiär på en ny SiS blogg, http://landstingshora.wordpress.com, där jag till fredag ska förklara precis vad nyckelbegreppet ‘Landstingshora’ står för och var det kommer ifrån.

Vi ska se nästa fredag

 

 

Aktuellt

Paula skulle dödas på Hallunda Vårdcentral

Landstingskärringarna anfaller

Sanningen om varför verksamhtschefen på Alby  avskedades >

Stefan Kallström-Jansson manipulerar Patientnämnden >

När jag hotade chefläkaren, och andra anklagelser >