ett öppet brev till Ia Staaf, Verksamhetschef, Alby Vårdcentral; och Stefan Kallström Jansson, SLSO Chefläkare med “ansvar” för patientsäkerhet.  Läs >>>

Det är helt klart att chefläkaren Annelie Bergens inte är glad över att man öppet skriver om det som man har varit med om i vården, och att hon inte vill att hon ska ställas till svars för sin inblandning.

Visst hade Thomas Paine rätt, när hon kring 1800 påpekade att hon som horar sin sinnesdygd för att prenumerera som sin yrkesetik sådant som hon inte själv tror på blir också ett instrument för andra brott.

Se bara på Chefläkaren Annelie Bergens vars karriär som chefläkare tog en liten vändning med lögner och manipulationer som ledde till att hon lite senare kände att det var nödvändigt att förstöra SLSO dokument, så att dessa inte skulle komma fram… Och när en sjuk stackare som var hennes offer inte ger upp, ja… Då tar chefläkaren till hot om direkt våld…

Var ska det sluta, Annelie?

Läs mera om Annelie här >>

Eller fortsätt nedåt för att läsä vad det handlade om.

Jag kom till Sverige i november 2001. Jag hade fram till den 11 september 2001 bott och arbetat i New York. Men efter terrordåden då jag, som hundratusentals andra, blev av med jobbet på Nedre Manhattan, så blev det klart att jag inte längre hade råd att leva där. Genom några kontakter fick jag ett jobb i Sverige och så flyttade jag hit.

Min medicinska bakgrund är, att jag hade fram till dess varit så gott som fullt frisk. När jag kom till Sverige, så hade jag ett par små saker att ta upp med en läkare: Jag hade en gång i livet bott i ett varmare klimat, och har sedan dess haft en latent svampinfektion som brukar blåsa upp då och då när jag blir förkyld eller sjuk. Strax efter ankomsten till Sverige slog den till, och jag fick öppna sår på händerna. Jag fick ringa läkare för att få kräm för det

Annars har jag alltid betraktat mig som fullt frisk, och annat än årliga hälsokontroller, har jag behövt se en läkare kanske bara en gång var femte år.

I Sverige levde jag ett aktivt och friskt liv, som jag har gjort hela mitt liv.  Jag cyklade, simmade, sprang.  Då jag kom från en mångmiljonstad uppskattade jag verkligen naturen runt Stockholm, och tillbringade hela dagar i skogarna med min kamera.   Våren 2005 upptäckte jag naturen kring Bornsjön, och kom att tillbringa nästan all min fritid där.  Redan i Maj 2005 fick jag ett runt, mörkrött utslag som var ca 10 cm i diameter i vaden.  Tänkte det var kanske överkänslighet mot insektsbett, och brydde mig inte mycket om det.

Senare, när jag fick veta att det finns någonting som heter borrelia i Sverige, fick jag också reda på att stränderna kring Bornsjön är ett av de värst borreliadrabbade områden i Sverige.

Jag minns att utslaget var kvar när vi badade i midsommar 2005.  Jag blev lite småkrasslig lite senare på sommaren, men lät det inte störa mig.  Mot slutet av sommaren var jag i en olycka med min cykel, och slog mitt huvud mycket hårt, och skadade min ryggrad och nacke.

Först, kanske tack vare att jag hade förhållandevis bra muskulatur kring skadorna, trodde jag inte att det var så illa som det senare skulle visa sig att det var.   I och med att jag brukade leva ett aktivt liv där man får utstå ett och annat slag, gjorde som jag brukar, och tyckte jag kan låta smällarna jag fått läka sig utan att behöva besvära en läkare med dem.

På vintern blev jag snabbt sämre, och i februari 2006 var jag så dålig att det hade blivit helt klart att jag behövde läkarvård.

[En länk att lägga till: så här gick olyckan till och där jag beskriver mina skador, och sjukdomsförloppet.]

Jag ringde Alby Vårdcentral och fick en tid hos Verksamhetschefen, Dr Lena Marknäs. Hon skickade iväg mig till blodprov utan att ens titta på mina skador. Jag blev tillsagd att jag skulle gå hem och vänta och Marknäs skulle ringa mig. Veckorna gick, och hon ringde aldrig.
När jag sedan kontaktade Alby Vårdcentral, och försökte se en annan läkare, vägrade både Sven-Olof Thorell och Akif Celep att se mig pga. Marknäs.

Då läkarna på Alby Vårdcentral vägrade att se mig, ringde jag Stockholms Läns Sjukvårdsområde (SLSO), och kom I kontakt med Närvårdschefen Stefan Kallström-Jansson, Lena Marknäs chef.  Jag talade om hur jag på grund av Lena Marknäs inte tilläts på vårdcentralen, och Stefan föreslog att jag skulle istället ta mig till Hallunda vårdcentral.  Han lovade också att ta itu med Lena Marknäs.

Men jag kommer inte in på Hallunda vårdcentral heller.  Då ringer jag Stefan Kallström-Jansson på SLSO, och ber att Stefan skulle ringa mig, eftersom jag fortfarande inte kommer in hos en läkare.  Men Stefan, som redan har pratat med lena Marknäs låter någon annan ringa upp mig och tala om för mig att jag inte är välkommen att ringa honom.

Jag sa till kvinnan som ringde, att om jag inte under dagens lopp kommer att få veta att det finns en läkare någonstans som jag kan beställa tid hos, så kommer han att få förklara det till tidningarna.  Hotet fungerade – det tog bara några minuter och så ringde Stefan från sin mobil och talade om för mig att han nu har pratat med Britta Sundel på Hallunda Vårdcentral och de ska tillåta att jag listar mig där.

Sen tog det ytterligare några veckor att faktiskt komma in på Hallunda vårdcentral, men till slut fick jag en besökstid hos Ahmet Sirco på Hallunda vårdcentral.  Efter att jag hade försökt att komma till läkare sedan Mars, skulle jag äntligen få läkarvård den 17 Maj, 2006.  Eller så trodde jag.

När jag kommer till Dr Ahmet Sirco på Hallunda vårdcentral, så har dessvärre Stefan Kallström-Jansson redan lämnat hälsningar från Lena Marknäs, med klara instruktioner.  Dr Sirco knappt hälsade på mig innan han förklarade: ”Nu är det så här – Lena Marknäs har varit läkare i tjugo år.  Hon är en mycket bra läkare, och om du har problem med henne so betyder det att du har mentala problem.”

Vad ska man säga till det?  Jag lotsades som om jag var hos en läkare. Jag hade haft vansinnigt ont i magen under veckorna jag hade försökt att komma till läkare, så jag frågade honom om han tänker undersöka mig eller inte.  Motvilligt började Sirco klämma på mage på mig, och skrek till när jag inte var avslappnad nog för honom.  När jag efter behandlingen försökte säga någonting om smärtan som strålar från min nacke och ner till handleden, så skakade Sirco på huvudet ”Det är allt bara i ditt huvud.”

Det måste vara en riktigt svår sinnessjuka som jag i sådant fall lider av, eftersom nackskadan t.o.m. syns på röntgenbilder som äntligen togs två år senare.

Nu, i och med att det hade gått nästan två månader, började jag helt spontant känna mig lite bättre. Jag gav helt enkelt upp att försöka att få komma till en läkare.  Under några sommarmånader kände jag mig nästan fullt frisk, och till och med började jobba igen. Hoppades jag aldrig skulle behöva se en läkare igen.  Men när vintern sedan kom, då blev ja ännu sämre än jag hade varit året innan, och jag kom att ha så ont, och bli så desperat jag till och med fick vända mig till Lena Marknäs vårdcentral igen i hopp om att få hjälp.

Hoppas kan man alltid.

Många saker bidrog till att jag fick nästan en semester från att ha ont under sommaren och tidiga hösten 2006. Ny i efterhjand tror jag att de avgörande var att jag för olika skäl fick tre antibiotikakur under tiden.  Eftersom det togs ett positivt borreliaprov på Alby vårdcentral, så beställde jag Erytromycin från utlandet under tiden då jag inte fick komma till en läkare.  Senare på sommaren och hösten fick också jag ta Doxycyclin vid två infektioner, den ena skrevs på Huddinge sjukhus, den andra av en tandläkare. Jag trodde att nu hade jag lämnat allt som hade hänt bakom mig.  Jag började simma och cyckla igen, och till hösten kunde jag återgå till arbetet.

På hösten kom besvären tillbaka. När vintern närmade sig, hade ja inget val än att börja söka mig till läkare igen. En privatläkare sa till mig att jag hade en inflammation I ryggen, och gav mig ett recept på diclofenac som enligt honom skulle I bara två veckor ta hand om den.

Jag trodde på det han sagt, även om jag tyckte det var märkligt att han hade inte heller ens tittat på min rygg. När det två veckorna med medicin sedan nästan hade gått och jag hade fortfarande lika ont, tänkte jag att det kanske behövs diclofenac för ett par veckor till. Jag hade ju gått, tänkte jag, ett år med inflammationen utan att få vård. Det verkar väl rimligt att man då kanske skulle behöva en lite längre kur för att läkas.

Jag ringde Alby vårdcentral, och förklarade vad jag behövde: Jag talade om för Tomas Al Banna att jag nu hade tagit diclofenac för två veckor, och att medicinen inte hade hunnit verka än. Jag sa att jag behövde ett recept till, och förklarade att det är för att undvika ett avbrott i behandlingen som jag nu ville ha ett recept med diclofenac så snart som möjligt.

Det borde de väl klara av även på Alby vårdcentral. Och så kom jag dit igen.

Men igen ingriper Lena Marknäs, och ser till att jag inte får den anti-inflammatoriska medicinen som jag kom för att få recept för, och det togs inga inflammationsprover heller trots att jag klagade om svåra och mycket smärtsamma inflammationer som hade pågått i över ett år.  Detta antagligen för att Lena marknäs hade  ljugit och sagt när jag klagade p[ henne som min läkare att det är ingenting fel med mig, och att ge mig medicin eller komma med en diagnos skulle leda till att det skulle komma fram att hon hade ljugit.  Jag har sedan också i processen lärt att vissa landstingskärringar är, riktigt hänsynslösa fittor och detta kan likaväl varit en anledning att det var helt förgäves som jag väntade mig att få vård i Alby Vårdcentral under Lena Marknäs styre.     Det var först ett år senare som man faktiskt tittade på mig och först då kom sanningen om att det inte bara var inflammationer utom en svår nack- och ryggskada som man hade hade vägrat att undersöka och ge vård för.

Jag besöker alltså Tomas Al Banna, som lyder under Lena Marknäs, på Alby Vårdcentral. Jag hade varit mycket tydlig när jag beställde tiden för besöket och sa att det jag behövde var ett recept för att fortsätta en redan påbörjat anti-inflammatorisk kur. Jag visade honom att inflammationerna från min rygg hade nu spridit till mina händer, som var så  illa däran att Al Banna tyckte jag ‘måste ha slagit dem’ (lyssna), trots det, lydde Al Banna Marknäs order och tog bort mina anti-inflammatoriska mediciner (Diclofenac) utan att ens ha tagit ett enda blodprov för att kontrollera inflammationerna.

Medan tiden gick, så började jag ha mer och mer ont, och då ringde jag Al Banna och påminde honom om att jag inte hade fått medicinen, att jag hade mycket ont, och att jag behövde hjälp.

När jag ringde och begärde ett nytt recept på Diclofenac, sa Al Banna att istället för 50mg som jag hade fått från privatläkaren, skulle han nu skriva mig 400 mg istället. När jag sedan kom och hämtade receptet på receptionen, såg jag att han hade bytt ut receptet på Diclofenac 50mg mot Bupren 400mg.

Bupren 400mg, förresten, är ett annat namn för Ipren 400mg, samma läkemedel och samma styrka som jag själv skulle kunnat kunnat köpa receptfritt på apoteket.  Enda skillnaden är att Al-Banna horade 150kr av mina pengar till Alby vårdcentral genom att tvinga mig att betala for en helt meningslös recept.

Och då blev det så, att jag blev sämre och sämre mycket snabbt, men Al-Banna vägrade att se mig. När jag försökte att prate med honom, så sa han gång efter gång att eftersom det är inflammationer i ryggen, är det inte läkare utom sjukgymnast som ska ta hand om det  (lyssna).  Inflammationer i händerna nämndes aldrig mer efter första besöket.  Dels för att Al Banna inte ville prata om dem, och dels för att jag under tiden fick så obeskrivliga smärtor i ryggen, att jag inte kunde tänka på någonting annat .Vid slutet av april 2007 när jag var som värst, ringde jag vårdcentralen då  jag låg på golvet i vardagsrummet med nacken låst och kunde inte komma upp eller vända på huvudet. Trots det fick jag inte komma till vårdcentralen, och Al Banna ringde mig inte ens när jag lämnade ett meddelande i växeln och talade om att jag behövde hjälp. Gång på gång försökte jag få hjälp, men Al Banna var mycket tydlig på att jag inte kan få det på vårdcentralen.

Ryggen var som värst under tiden då jag försökte att få hjälp av Tomas Al Banna.  Det kulminerade den 30 maj 2007, och det var under veckorna som ledde dit, som det lugna beslutet växte fram, att om jag inte finner någon annan lättnad av de stadigt förvärrande smärtorna, så kommer jag att ta mitt liv.  Jag har visst haft ont sedan dess då och då, men aldrig, aldrig som de nätterna – som jag fortfarande kan inte glömma, och som jag inte klarar av att tänka på.  Bara tanken på dessa vårmånader 2007 får mig att rysa.  Jag hade så ont att jag förmådde mig varken att bli hopplös eller arg – enda som jag kunde tänka på var att jag måste på något vis få slut på smärtan.

Jag har nu lärt mig, att när man en gång har öppnat dörren för döden, så har man döden som ständigt kompanjon.   Det är en dörr som inte går att stänga igen.

Jag har senare fått lära mig sambandet mellan borreliainfektion och inflammationerna.  Inflammationerna förekommer lite varstans i kroppen, men framför allt nacken, ryggen, hela vänstra kroppshalvan, och de delar av kroppen som jag har någon gång skadat eller som är något slitna. Till att börja med drabbade de värst min rygg som jag hade precis skadat i olyckan.  Detta skapade en perfekt storm som fick mig att ha obeskrivligt ont. Mer ome detta, och vad som hände med mig och min hälsa under dessa fyra år ska jag ta upp senare.

Och så blev det, att medan min vårdcentral inte ville ha med mig att göra annat än att min läkare nekade mig anti-inflammatoriska mediciner, så spred mina inflammationer från rygg till händer, och sedan jag fick en fredag tas in på Karolinska sjukhuset i Huddinge med hög feber och inflammationer i buken.

När jag kom hem, trodde jag att nu borde man äntligen kunna få ordning i det som har hänt med min vård.  Det hade  ju varit så, att när jag hade tidigare protesterad mot att Lena Marknäs hade inget gjort för mig, så hade Marknäs ljugit och sagt till alla som frågade, att hon har visst noggrant undersökt mig, och att jag är sinnessjuk så man ska inte bry sig om jag påstår någonting annat.

Även om jag absolut inte tänker acceptera hur landstingspersonalen agerade i den situationen, så har jag en viss förståelse för att man trodde på det som Marknäs sa.   Om det är en läkare som säger att patienten är sinnessjuk, och patienten säger att det är läkaren som ljuger om detta, så förstår jag att det är läkaren man tror på.  Det skulle jag gjort.

Men nu, när jag hade varit på sjukhuset, borde läkarna på Karolinska sjukhuset kunna intyga att jag faktiskt hade varit sjuk.

Det var därför jag ringde till sjukvårdsdirektören Mikael Ohrling.  Jag tänkte att nu kommer man äntligen att tro på mig.  Jag var säker på att han skulle återställa min tillgång till vård, och att jag skulle exculperas, och renas av Marknäs smutskastning.

Ohrling lyssnade på mig när jag talade om hur jag hade behandlats av Lena Marknäs och Stefan Kallström-Jansson.  Ja uttryckte min opinion om hur jag tyckte det var märkligt att närvårdsdirektören går med på att en distriktsläkare utestänger en patient från vården.  Jag sa till och med att jag var öppen för möjlighet att det som Marknäs gick runt och sa om mig kanske var sant – men om jag nu var så sinnessjuk att jag bara trodde att jag led av fruktansvärda smärtor – borde jag inte i så fall få hjälp för "sinnessjukan".  Istället för att stängas ut från vården, och ha läkare vägra att se mig?

Äntligen var det någon som lyssnade på mig.  Nu skulle väl allt bli bra igen.

Trodde jag…

Det är nämligen så här.  SLSO cheferna trodde på mig, och de visste att jag talade sanningen.  Men de skulle aldrig kunna medge att de hade låtit det pågå i över ett år, och att närvårdschefen som jag hade vänt mig till för att få hjälp mot trakasserierna var delaktig.  Det skulle nekas till varje pris!

Då jag inte hade gett mig än, så var uppenbart att jag även i fortsättning skulle föra ett himla liv om hur jag hade behandlats.   Men Mikael Ohrling visste vad som ska göras.  Om man inte kan tysta mig, då kan man i stället se till att ingen vill lyssna på mig.  Där på Folkungagatan hade Mikael en chefläkare som var precis så oetisk och hänsynslös som det skulle behövas för att krossa en patient som insisterade på att någon ska lyssna på hur han hade under ett års tid trakasserats av SLSO.

Två timmar efter att jag hade pratat med Mikael Ohrling, så ringde min telefon.  Det var Annelie Bergens, chefläkare med ansvar för patientsäkerheten som ringde.